annatheresapersson

Så fort något plötsligt händer så är jag där direkt och blir osäker, nedstämd, rädd och åter igen osäker. Tack vare skit tidigare så har jag otroligt svårt att lita på den jag har en relation med, då jag är rädd att samma sak ska hända igen. Det är ju inte den jag är med nu som ska få skit för gammalt. gamla sår är för gamla fuckups! Men ändå, så är jag där, och blir orolig och har otroligt svårt att lite eller tillförlita mig på någon. Jag kommer alltid banna de gamla såren för den skit som jag får dras med idag! Det var inte bara bildandet av såren som du gav mig, och trots att du satte plåster på såren så blöder de ibland igenom, du gav mig även en påse salt som jag ofta och riktigt kan strö i såren. Damn, damn, det är inte rättvist.

Någon gång ska skiten bort, plåster ska på som aldrig kan blödas igenom och saltet ska kastas!

Jag trodde verkligen att jag kunde slappna av och aldrig se mina sår igen, jag lever med den mest trogna, ärliga och fantastiska människa som jag bara kan finna. Jag hade en tro om att slippa lögner och att slippa sår. Men damn, damn... Där kom det igen. Det räckte med en eller två gånger och så pltsligt gapade såren öppna igen.

Damn, damn! Någon gång ska såren bort.

Nu ska ni inte tro att jag står på ruinens brant och vippar, det är inte alls så. Jag vet att många är oroliga för mig och fårgar om allt är okej med mig. Jag är faktiskt okej, jag mår faktiskt ganska bra. Såren är stundomsinnade och de är oberäkneliga. Så kan det gå...!

Men nej, tro inte att ruinen kallar på mig, det gör den inte. Det är mest kärlek, leende och underbara människor som kallar. Och för det älskar jag er!

Gamla sår borde kunna förintas med dagens teknologi, laser kanske?
Tro på kärleken, inte på ruinen! det här, det är kärlek det!