annatheresapersson

Det känns som att den händelsen utspelas i ens liv ganska ofta. Man sätter foten i pottan liksom, man trampar i klaveret och allt det där. Men tack för den jag satte verkligen foten i pottan! Som 4åring och till priset av både min värdighet, stolthet och känslomässiga start i livet, mitt framför ögonen på min lillaystser! Varför fick hon inleda sin känslokarusell med ett skratt och jag med förnedring... Haha, otroligt roligt, men tillikes, är det så än idag....
Jag satt så fint som fyraåring på toaletten, stolt över min prestation förmodligen, och samtidigt otroligt nöjd över min lillasyster som fick sitta på pottan! HAHA. Men sen börjar denna lilla unge reta gallfeber på mig, och svag som man är för frestelsen att få vinna ett slag över lillsyrran jagar jag efter henne men på vägen fram till målet (lillsyrran) så kliver jag rakt ner i hennes potta, MED INNEHÅLL! Den lilla snorungen hade bajsat klart minsann, och där stod jag, med "foten i klaveret"? Eller foten i skiten, bildligt och korrekt talat! Jag kan än idag inte finna någon glädje i att få höra sången " Jag satte foten i en potta... och kunde inte komma upp!" Nej, det kunde då faan inte jag heller, dammit! Haha, jag älskar denna tragokomiska historia och känner att den är en nödvändig ingrediens i mitt liv som så kallat hel människa. Signing out