something, something...

Du borde försvinna, avlägsna dig och inte förfölja mig mer, denna ihärdiga efterhängsna känsla av total ensamhet.
Jag har er alla så nära men känner mig ändå som den sista utomjordingen på denna planet. Jag känner mig tom, ensam, bortglömd, som ståendes på en kant till total svart avgrund. Ni är där, precis bredvid mig men jag tycks inte se er. Vad var det som hände och när välkomnade jag henna känsla? Nej, jag tror faktiskt inte att jag gjorde det alls. Helt oinbjuden, någonting, någonting.... Jag får flera doser av uppskattning, bekräftelse och lyckligt fördelade stunder, men ändå, så träninger du bort mig från dessa stunder, du drar iväg mig och du färdas med mig till denna avgrund. vad gör jag där? Vad ska hända där och på vilket sätt är den platsen befogad? Sanna mina ord, denna agrund ska och sedan ska förbli, igengrävd! Something, sometime, somehow.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0