En elefant glömmer aldrig - många barn är utklädda elefanter
Dewey drar slutsatsen att man kan tillägna sig ett grundläggande kunskapsstoftet samtidigt som man utövar praktiska saker. Det är en enkel sysselsättning som tilltalar unga och som enligt Dewey får en pedagogisk konsekvens. När jag läste detta stycke i Deweys bok om demokrati och utbildning så fastnade en upplevelse som jag erfor i förskolan när jag va 5 år på näthinnan. ”Fröken” skulle lära barnen alla en ny ramsa så vi satte oss i ringen för samling och lyssnade uppmärksamt på vad hon skulle lära oss. Följande ord kom ur hennes mun: ”Anna panna penningpung sket i näven och stoppade i mun.” Alla barnen stirrade på fröken, antagligen inte för att de drog parallellen att hon hade sagt något dumt om mig personligen utan snarare för att hon hade sagt sådana ord som vi aldrig fick säga. Dewey skriver tidigare i kapitlet att det är skolans uppgift att skapa en miljö där lek utförs i syfte att främja intellektuell och moralisk utveckling. Jag tycker att detta stycke talar för sig självt men jag kan inte nog påpeka hur lite somliga av skolans pedagoger inser vad de gör emot barn som de inte tycker om, eller vilken typ av värdegrund de sätter i ryggraden på dem. Vilka tror pedagogerna blir mobbare i skolan? Vilka tror de blir osäkra och nervösa? Det är inte alla pedagoger som är rustade för att lära barn om demokrati i skolan, att lära barn om moral och värderingar eller som kan vara en länk mellan eleverna och samhället för att skapa en bra bild för eleverna av samhället. Min räddning var min mamma som fick kännedom om händelsen, hon gav mig upprättelse och förutsättningar för att inte jag skulle göra som min pedagog hade lärt mig. Jag sätter punkt där.
[1] Dewey, 2005, s 253
[2] Dewey, 2005, s 243
